Mmm-mm-mm
M-m-mmm-mmm-m-mmm-mmm
En bänkrad
i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln
och ser dig blinka till
Jag kan få dig
när du vill
En vind blåser skräp
längs korridoren
en sista gång
Och du och jag
håller andan och
håller händen i språnget
Det är inte så långt hem
Och än fanns det tusentals
tårar kvar
Och dom var dina att ge
vem som helst
äntligen
Dom är dom dyrbaraste
smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
passerar vi deras gränser
Minns du vår blodsed
våran lag
Vårt dumma korståg
mot en lika korkad stad
Jag minns allt som
naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig
förminskar allt till et skämt
Men jag ser på din
ängsliga hållning
din jagade blick
att det känns
att det är långt hem
Och snart finns det inga
tårar kvar
Och dom var våra att ge
vem som helst
äntligen
Dom är dom dyrbaraste
smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
så sätter du själv
dina gränser
Och den där pojken
jag aldrig kände
som gick på gator
jag aldrig såg
Och tänkte tankar
jag aldrig tänkte
under ett tunt
och flygigt hår
Och alla känslor slog
och sprängde
hela vardan full med hål
i en tid då inget hände
i en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla
en gång små
Ja vi var alla en gång små
Ja vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
Och jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla
en gång dö
Ja vi ska alla en gång dö
Ja vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö