Jag satt häromdagen
och läste min tidning
En dag som så många förut
O jag tänkte på alla
dom drömmar man drömt
som en efter en har tatt slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
Hon springer iväg
genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Och hon springer
med fladdrande lockar
Hon springer på taniga ben
O hon bönar och ber
och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent
Flickan är liten
hennes hår är så ljust
o hennes kind är
så flämtande röd
Kråkan är klumpig
och kraxande svart
om en stund
är den alldeles död
Men flickan hon
springer för livet
Har sig en skadskjuten
fågel i famn
Hon springer mot
trygghet och värme
för det som är
riktigt och sant
Å hon springer med
tindrande ögon
Hon springer på taniga ben
För hon vet det är sant
det som pappa har sagt
finns det liv
är det aldrig för sent
O jag började darra
i vånda och nöd
Jag skaka av rädsla
och skräck
För jag visste ju alldeles
tydligt och klart
att det var bilden av mig
som jag sett
För mitt hopp är
en skadsjuten kråka
och jag är ett
springande barn
Som tror det finns nån
som kan hjälpa mig än
Som tror det finns nån
som har svar
O jag springer med
bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber
fast jag egentligen vet
att det redan är
allt för sent